Stubborgel, skogsklaviatur, ett interaktivt ljudverk

I samband med bokreleasen av Äskil äter träd av Åsa Lind och Per Gustavsson så börjar också Äskils skog att resa runt på bibliotek och muséum runt i Sverige med start i Karlstad 9 april 2015 13.00 I Äskils skog kan man spela på den här stubborgeln som jag har designat och byggt.

stubborgel

Här kan ni se hur stubborgeln blev till:

12 volt PA

Pantomimteatern har beställt den här fina möbeln av mig. Det är ett ljudsystem som drivs av bilbatterier. 150W R.M.S Ljudsystemet är till föreställningen PLASK! med premiär i juni 2013. Musikern Torbjörn Svedberg skall få turnera runt med den här lådan 🙂

Boulevardteatern

Ljusteknik på Boulevardteatern

Efter fläktinstallationen var allt täckt av ett tungt betongdamm. Här skulle ljusriggen rengöras, scenen målas, grundriggen återskapas, nya dimrarna kopplas in, ljusriggen riktas, filtreras och patchas in. Sedan de mer delikata jobben så som ljussättning och fix med projektioner till husets egna produktioner; Kometlängtan, Historien om någon. mm. Kort sagt: Magi skulle skapas.

Mandala av socker

Jag jobbar med myror och målningar av socker och sirap. När myrorna äter upp mina sockermålningar fotograferar jag dem och gör timelapse-film. Mandalan är osynlig och förgänglig. Den blir synlig när myrorna stannar upp i sina rörelser för att äta. När myrorna ätit upp är mandalan borta.

Uv-Heliumbollar

Jag skulle vilja fylla ett rum med ultravioletta bollar uppblåsta med helium. Det ska vara billiga lätta gummibollar i ett material som reflekterar Uv-ljus. Bollarna skall vara uppblåsta med en perfekt mängd helium så att de blir tyngdlösa. Ett rum fyllt av tyngdlösa Uv-bollar! Endast upplyst med Uv-kanoner. Det blir en rolig scenografi och en intressant upplevelse att vara med om!

Kretskortsmodulen

3d modulerad av Timo Närhi

Modulen är byggd av en svetsad kubisk stålkonstruktion som fungerar som en ram att hänga upp fyra väggar och ett tak på. Väggarna består helt av kretskort, sladdar och videomonitorer. Kretskorten är belysta bakifrån så att dom glöder i suggestiva gröna nyanser. Lysdioder blinkar på kretskorten så att det syns att det går ström igenom dom.  Känslan av att vara inne i rummet är som att vara innuti en stor maskin. I rummet finns en kontrollpanel som kommer att vara manövreringsbar genom ett keyboard och olika rattar att vrida på. Keybord och rattar är fullständigt integrerade med maskineriet (fast egentligen är dom kopplade till en dator som inte syns i rummet och rattarna styr olika parametrar i ett kombinerat bild och ljudprogram) .  Några av kretskorten skulle kunna vara fungerande syntar så att maskinen blir till ett fungerande musikinstrument.  Rattar och tangenter styr maskinljudet som består av både syntetiska och analoga ljud som uppstår när hundratals kretskort tvingas samarbeta.

Verket  skulle kunna visas på två olika sätt: Både som ett videoverk  och som en installation. I videon får vi se hur den digitala människan löder ihop de olika kretskortens moduler med varandra och vrider på modulens rattar för att förändra maskineriets ljudbild. Hon gör ett musikaliskt ”nois”-experiment där kretskortens olika frekvenser blandas ihop till ett musikaliskt maskinljud.

Vi har redan samlat ihop hälften av de kretskort som vi kommer att behöva för byggandet av maskinrummet.

Skriver ett ankare

Jag skriver mig ett ankare att kasta ut för att nå grund, för att ankra mig i tillvaron som bara flyr. Är det möjligt tror du? Eller kommer texten också förändras i takt med allt annat. Här står jag nu med valet att föreviga mig i skrift, eller borde jag hacka in bilder i sten? Nej ankaret är knutet runt mitt högra ben och när jag kastar det följer jag med till havets botten och stannar där. Literär självmördare –Jag skriver Blbbchhh, så skriver jag inget mer…

Men höll bara andan ett tag och tar upp aktivetet igen, mitt sinne Å mitt sinnes vägnar förklarar jag mig själv död. Nu är jag någon annan som skriver men fortfarande samma text, hur kan det vara möjligt? Återuppstånden på bara en minut och redan samma text som aldrig tycks förändras när den väl blivit till. Nu står den still som finns kvar och jag skall inte döda den med eraze. Nu när jag kommit några rader på min väg så skall jag memorera den och ta på mig svarta kläder. I natt när ingen ser så skall jag spraya den ord för ord i en lång rad på trotoaren så att man måste ta en lång promenad för att kunna läsa den: Oh, duuu, som går en promenad, har du funderat på en sak, en sak som jag skulle vilja köpa för alla mina pengar och sen bli olycklig för ett tag tills nya pengar kommer in på kontot. Gör så, köp en onödig sak istället för att fundera. Den som funderar behöver inte lika många saker; så som du som går med nersänkt blick och kollar ner i trotoaren, se upp så att inte texten tar dig med ut i skogen och klättrar upp dig i ett träd. Man vet aldrig vad träd kan ta sig till när dom blir uppmuntrade en smula med gott vatten och kärlek. Krama trädstammen och stanna kvar tills du lärt dig vad du skall ta dig till med det sista trädet. Kommer du att sprida dess frön eller ha det lite mysigt med en egen eld. Förtär du det sista livet för att ha det bekvämt en kväll eller är det du som vandrar och planterar. När dom första stjärnorna blir synliga och du fortfarande inte klättrat ner och nattfågrarna har slagit sig till ro så får du tid att tänka på sånt här. Då släpper trädet ner ett frö i din ficka och äntligen får du gå. Du går och går för att hitta en plats som passar för ett träd. Vilka tider lever vi i då du måste gå så långt för att plantera ett träd. Bryt upp trotoaren och låt det slå rot. Må rötterna spränga asfaltens platta tristess så att gatan äntligen kan få liv. >Dom svarta sprejade bokstäverna tar abrupt slut< Skrivet för stunden men helt ovetandes om dess öde. Nästa morgon är klottersaneringsfirman där och sopar igen spåren och hålet i asfalten plattas till, men sen en solig vårdag så skjuter ett lite skott upp ur asfalten och ett träd växer sig plötsligt till. Under hela våren växer det och när det upptäcks står det redan i blom. Röda blommor som en dag ska bli frukt. Goda frukter som är giftiga förvisso men inte att förakta. Va, ska du äta dom där? Vet du inte att du dör om du äter röda bär? Nej det är klart att du inte dör min vän, men glöm inte spara kärnorna till parkförvaltningen. Jag förvaltar din park åt dig eftersom du inte vet hur den bör användas. Jag förvaltar gatan på bästa sätt då gatuförvaltningen blivet en smula grå och trött.

Mikael Varela

Mikael Varela anonserade att han skulle testamentera bort sina kvarlevor (dvs efter sin död) till en konstnär som ville använda honom till sin konst. Den konstnär som kunde pressentera en (för Mikael Varela) bra idé skulle följdaktligen få ärva ett gediget konstnärsmaterial.

Min idé är att tillverka rituella musikinstrument av ben; en trumma av skallen och två flöjter av lårbenen. Jag har blivit inskriven i Mikaels testamente och kommer därmed att ärva vad jag behöver för att fullfölja mitt morbida stycke rituell konst.

Här är en lermodell av hur trumman skulle kunna se ut. Skallen är modifierad med ett 4 centimeters hål i skalpen. Ljudet kommer att låta ungefär som en vas (alltså jag spelar på ett hål istället för på trumskinn)

Mikael Varela